fredag 26 december 2008

Mäh!

Via bokmania hittade jag Malin Ullgrens text på dn.se, om att kultursidorna bör sluta smöra för underhållningslitteraturen. Och eftersom detta är Chicklitbloggen, så förstår ni att jag har en annan åsikt. Ullgren skriver: 

"För man läser ju inte underhållningslitteratur för att den har avgörande estetiska och politiska värden, utan för att det är en litteratur som är bra för att göra reklam för sig, och för att den i bästa fall är just underhållande. Det är skillnad på folkförakt och ärlighet. Jag tycker inte att jag som kritiker över huvud taget har något att göra i den blott och bart kommersiella litteraturens näringskedja."

Vilken ultrasnobbig attityd! Och nej, jag tycker inte att Liza Marklund ska få nobelpriset, men jag tycker att underhållning ska få vara underhållande utan att skämmas

Jag läser gärna böcker som ger mig insikter, som får mig att växa, som lär mig något om människors inre eller yttre liv. Men jag tror aldrig att jag sagt till mig själv när jag adlibrisshoppat: "Jag tror jag klickar hem den här boken, den verkar ha avgörande estetiska och politiska värden."

Jag har heller aldrig tänkt "Den här boken är bra på att göra reklam för sig, den tar jag." Ullgren är SÅ ute och cyklar när hon går på om kommersiella böcker hit och dit. Om det är så fruktansvärt fult att sälja böcker, så förstår jag inte hur våra bokförlag ska kunna finnas kvar?

Nej, jag VÄGRAR att idiotförklaras för att jag vill bli underhållen! Jag gillar att lämna den grå vardagen och förflytta mig till London eller New York, glida runt bland glammiga Manolos eller tjusiga gods. So sue me!

Mitt enda krav – som jag inte kompromissar med – är att det ska vara välskrivet. Språklig stringens, elegans och humor. Då kan Malin Ullgren få ha sina politiska värden för sig själv. 

Framgångsrecept 1A: Kopiera Austen


Chick-littens drottning är Marian Keyes, det kan väl alla vara överens om? Hon spelar i en alldeles egen liga. Men Irland har fler begåvade författare i genren, exempelvis Claudia Carroll. 

Carroll har tidigare varit skådespelerska – hade bl a en roll som ärkebitch i en irländsk tv-såpa – men är nu författare på heltid. Hon har skrivit fem böcker: He loves me not... he loves me, The last of the great romantics, Remind me again why I need a man, I never fancied him anyway, och Do you want to know a secret?.

Den första, He loves me not... he loves me är en rätt galen historia, med ett gäng udda karaktärer och en förnuftig hjältinna i mitten. En total rip-off på Jane Austen förstås. Hör på det här:

Portia Davenport, klok och förnuftig, men bara lagom vacker (= varenda Austen-hjältinna i stort sett) bor på ett gods som håller på att falla i bitar eftersom pappan rumlat bort pengarna (=Walter Elliot i Persuasion). 

Mamman är en galen bohem, och lillasystern Daisy är vacker men helt ostyrig (= Lydia i Pride and Prejudice, eller Marianne Dashwood i Sense and sensibility). Familjens vän, advokaten Steve Sullivan är förälskad i Daisy, trots att han är mycket äldre (= överste Brandon i S & S).

Sen dyker då Mr Darcy upp i form av Andrew, rik investment banker, komplett med elak mor och gräslig men vacker ex-flickvän, som båda känns igen från olika Austen-dramer. 

Visst, jag medger gärna att flera av karaktärerna är arketyper som dyker upp överallt i sagor och berättelser, men Austens ande svävar definitivt över den här romanen. Även om denna inte är lika sofistikerad och välskriven... men den har istället en irländsk saftighet och humor som gör den klart läsvärd. 


tisdag 16 december 2008

Varför en chick-lit-blogg?

Hånad, bespottad, och i alla kulturella sammanhang negligerad - någon måste försvara chick-litromanerna! Jag kan ta på mig att göra det.

Varför? Därför att jag älskar att läsa bra böcker. Och bra böcker finns inom alla genrer, liksom dåliga böcker. Jag ställer helt enkelt inte upp på att en hel genre sågas som chick-litten gör, bara för att det rör sig om underhållning. Sågningarna görs ofta av samma personer som gärna ser allt från Friends till Bonde söker fru på tv. På tv är det okej med underhållning, eller?

Men när det gäller litteratuuuuur så måste det vara så himla highbrow, intellektuellt och nobelprisdoftande. Jag köper inte det. Chic-lit kan vara så himla njutbar om den är välskriven, rolig och smart. På samma sätt som "finare" litteratur ibland kan vara pretto, navelskådande och långtråkig.

Så kom ut ur den litterära garderoben och välkommen in på Chick-lit-bloggen!