Chick-lit-bloggen

Trend: boktrailers

2009-09-17T07:19:00.000-07:00

Såg den här på amazon. Känns som om chicklit lämpar sig extra bra för boktrailers, eftersom många av böckerna känns som skrivna för att bli chickflicks.

Rudberg och leverpastejen

2009-09-16T03:03:00.000-07:00

"Hon var inte nämnvärt sugen på någon mat så hon placerade sig framför teven. Till sin stora glädje såg hon att det var ett dubbelavsnitt av Gilmore Girls. Skörden av sötsaker tog henne knappt en timme att förtära. Magen stod som en spärrballong när hon slött såg sig igenom tv-kvällen. Hon ringde flickorna för att säga god natt och Sebastian flikade stolt in att de hade lagat en trerättersmiddag till Bo och Per. Sebastians starkaste kort var just inte matlagning så hon förstod att det var en stor sak.

Matilde kände sig märkligt nog hungrig igen vid tiotiden och bredde två smörgåsar med leverpastej. Byxorna spände i linningen så hon lovade sig själv att ta en ordentlig promenad nästa dag."

En blogg? Nej.

En uppsats av en sjundeklassare? Nix

Det är ett utdrag ur boken "Matilde" av Denise Rudberg, antagen och publicerad av Sveriges största och mest anrika förlag, Albert Bonniers. Så kan det gå.

Man ska inte vara elak, jag vet det, men Rudberg är en kaxig, smart och cool tjej som jag tror tål det. Hon är faktiskt värd beundran: jag menar, tjejen kan inte skriva alls, men hon kan få till bestsellers i parti och minut! En bedrift.

Mitt främsta problem med Rudbergs böcker är det torra språket. Humor och värme saknas helt. Ett uttryck som "magen stod som en spärrballong" känns bara malplacerat i en text där huvudpersonen "förtär" en "godisskörd". Sen kommer de där fruktansvärt vardagliga leverpastejssmörgåsarna som kaka på tårtan. Nu undrar jag bara: vilken sida bredde hon leverpastejen på, om det var knäckemackor? Eller var det kanske surdegsbröd? Här famlar vi i mörkret.

Alla dessa detaljer, torrt uppradade och redovisade – hälften för igenkänning antar jag (pastejmackor) och hälften för glamour (amex-kort, Anna Sui-klänningar) – ger en pratig bloggstil, men på lillgammal svenska: "de mörka lockarna låg vackert bakåtkammade".

"Låt bli att läsa Rudberg då", kanske ni tänker. Så gärna så, men det finns ju så sabla lite svensk chicklit! Ge mig något annat, ge mig något bra!

Slöfocken eller popstjärnan?

2009-09-15T11:52:00.000-07:00

Okej, jag hoppar över långrandiga förklaringar till varför jag inte bloggat sedan i mars (!), och kör i stället på.

I augusti klickade jag hem den senaste Adele Parks: Love lies. Parks är en rätt ojämn författare, men hon har haft sina briljanta stunder. Minns t ex hennes debut Playing Away, om Connie som faller pladask för John, fastän hon har fina maken Luke därhemma (varför heter den rätte killen alltid Luke? Är det coolt och snällt samtidigt?). Parks styrka ligger ofta i hur hon beskriver förbjudna känslor, otrohet – och faktiskt ångande sex. Inte många som klarar just sex utan att det blir pinsamt eller trist.

I alla fall, Love lies. Inte en av hennes bästa. Men okej. Den handlar om Fern, som ska fylla trettio. Hon jobbar i en blomsteraffär, och bor ihop med sin kille Adam och bästisen Jess. Adam är en schysst kille, men samtidigt en slöfock som mest sitter och dricker bärs med polarna och slänger smutsiga strumpor omkring sig. Inför sin 30-årsdag hirrar Fern upp sig så till den milda grad att hon ger Adam ett ultimatum: antingen friar han på hennes födelsedag, eller så är det slut!

Han friar inte, utan istället får hon fribiljetter till Scottie Taylors konsert. Taylor är en superstar som känns modellerad på Robbie Williams, typ. Hon råkar hamna i hans loge, de blir kära, och han friar till Fern inför hela Wembleypubliken – och inför Adam...

Flera av de ingredienser som man förväntar sig och vill ha av chicklit finns med här: lyxiga miljöer, shopping, romantik, sex, viktiga livsval...

Sen finns också inslag som man förväntar sig, men inte vill ha, som förutsägbarheten. Hmmm, kommer Fern att stanna hos knarkande, opålitliga Scottie, eller kommer hon att inse att trygga, fina Adam är rätt för henne, hmmm? Dessutom hör Fern till de hjältinnor som är lite för mycket airheads för att man ska kunna identifiera sig med dem.

Betyget blir 3 ... ska vi säga Manolos för att glamma till det? Okej, 3 Manolos av 5 möjliga.

Potter slösar bort min tid!

2009-03-12T06:18:00.000-07:00

Calliope tipsade för ett tag sen om Alexandra Potters Who's that girl, som hade gett henne mycket. Jag var inte sen att klicka hem den, men ack vilken besvikelse!

Boken handlar om Charlotte Merriweather, som är boss på sin egna lilla PR-firma. Hon jobbar som en galning, är superperfektionist, har aldrig tid att umgås med sina vänner, har stresseksem och går upp klockan astidigt för att träna med en personlig tränare. Okej, vi fattar.

Sen inträffar det märkliga att Charlotte får syn på en ung tjej i en gammal folkvagnsbubbla, som precis liknar den bil hon själv hade när hon var ung och ny i storstan. Och tjejen liknar också henne! Precis här fattar man som läsare att Charlotte kommer att träffa sig själv i tidigare version, lära sig något av henne och bli en lyckligare/mer avslappnad människa. Men tror ni att författaren respekterar att vi förstått?

Nehej, för här ska malas på, sida efter sida, om hur C inte tror sina ögon, hon måste drömma, hon stressar vidare med sitt jobb blah blah blah... Sånt magnifikt slöseri med tid och trycksvärta.

Man kan inte förutsätta att läsaren är korkad. Att vi inte förstår. Att man måste förklara allt, skriva oss på näsan, och för säkerhets skull ta allt en gång till. Det håller inte.

Jag satt och muttrade länge och väl "get on with it already", men när jag hunnit till sidan 126 utan att något mer hänt än det som baksidestexten anger så lade jag ner boken. Livet är för kort, och amazon.co.uk för stort.

Chicklit som vetenskap

2009-03-12T06:11:00.000-07:00

På Växjö universitet heter en av sommarkurserna Chick-lit, (7,5 p), och här beskrivs det som "litteratur som beskriver den moderna kvinnans liv utifrån vardagens problem och glädjeämnen".

Jag har självklart anmält mig, och om jag får en plats ser jag fram emot att få byta ut min nuvarande litteraturlista med Goethe och Voltaire mot Marian Keyes och Jane Green...

Svensk chicklit – en katastrof

2009-01-23T13:14:00.000-08:00

Varför finns ingen svensk chicklit som är värd att läsas? Varför är allt så uselt som ges ut i genren här i landet?

Jag har verkligen försökt ge dem en chans, Denise Rudberg, Kicki Norman, Elisabeth Andersson, och nu senast Kristina Thulin och Jenny Östergren. Men det är fanimej som förgjort. (okej, jag får plåga mig igenom Thulin & Östergren, så att jag kan skriva en mer specifik sågning så småningom).

Det skrivs klumpigt och tungfotat, eller tramsigt och mellanstadieaktigt. Det är ointressanta intriger – Denise Rudbergs specialare – och allmänt fånigt och pinsamt.

Kajsa Ingemarsson och Emma Hamberg tycker jag spelar i en annan liga, med helt okej språk, och i Ingemarssons fall till och med en viss tyngd ibland. Men det är ack så förglömligt och förutsägbart.

Kanske gör det sitt till att det känns lite töntigt med de svenska miljöerna också. När Kicki Norman placerar sina hjältinnor på Hotell Kung Carl så har ju det alls inte samma glamfaktor som t ex en Conranrestaurang i London eller en bar i NY. Sånt har större betydelse än man tror.

Londonfynd!

2009-01-19T12:28:00.000-08:00

Jag har varit en usel bloggare, haft för mycket att göra. I eftermiddags kom jag hem från en tripp till London, chicklittens förlovade land.

En sån enorm självbehärskning som jag utövade i olika boklådor – jag borde ha nobelpris! Anledningen var att vi reste med bara handbagage, så det fanns inte plats för böcker. Men jag slog i alla fall till på Catherine Alliotts senaste, The secret life of Evie Hamilton, och så kunde jag bara inte motstå de ljuvliga muggarna från Emma Bridgewater (såg dem först hos Vassa eggen).

Catherine Alliott började sin karriär med böcker om flamsiga Londontjejer à la Bridget Jones, och har – sen hon själv växt upp antar jag – så småningom börjat skriva mer om medelålders kvinnor med äktenskapstrubbel. Återkommer med läsrapport!

Ständigt dessa glassiga magasin

2009-01-04T07:20:00.000-08:00

Har ni tänkt på att säkert 80% av alla chicklithjältinnor jobbar på modemagasin? Det är logiskt med tanke på att

1) jobba på ett glassigt magasin är för många en dröm. Man ser framför sig resor till modevisningar i Paris, glammiga fester, gratis kläder och smink och en allmänt glidaraktig tillvaro. Att spinna på folks drömmar funkar inte bara när det gäller drömmen om att finna sin egen Colin Firth, utan även när det gäller drömmen om den perfekta karriären.

2)magasinsvärlden tillhandahåller, förutom sin glassiga miljö, en hierarkisk värld som är lätt att fylla med stereotypa karaktärer. Hjältinnan och berättarjaget är nästan alltid redaktör – det visar att hon är en smart tjej, och en ordmänniska som vi läsare kan identifiera oss med. Sen finns den allsmäktiga och megabitchiga chefredaktören, de trådsmala och sura fashionistorna på modeavdelningen, formgivarna (de är neutrala, möjligen lite konstnärliga och bohemiska), och så de lägsta i hierarkin: assistenterna.

3) många chicklitförfattare är journalister som tänkt "hur svårt kan det va?", och sen skrivit sin egen roman om kärlek och magasinsliv. De kan förstås den här miljön, och kan beskriva den på ett trovärdigt sätt. Ett exempel är svenska Kicki Norman, som är frilansjournalist och har jobbat på bl a Veckorevyn. Hennes chicklitdebut Väninnorna och Kung Carl utspelar sig förstås också i redaktionsmiljö.

Karriärinspiration

2009-01-04T06:50:00.000-08:00

Det som ibland kan göra mig lite matt när det gäller chicklit är när den blir ensidigt fokuserad på romantik och jakten på Mr Right. Därför blir jag lycklig när jag hittar böcker om karriär och jobb, som Falling out of Fashion av Karen Yampolsky. Hos chicklitbooks.com kategoriseras den som Working girl lit.

Huvudpersonen Jill White är chefredaktör för tidningen som bär hennes namn, och som gjort stor succé på marknaden med sitt originella tilltal och budskap om att kvinnor är bra som de är, utan att banta eller att försöka behaga männen. Nu har dock tidningen köpts upp av Nestrom media (liknar det Condé Nast möjligen?), och Jill får problem. VD:n visar sig vara en riktig bitch, som styr med järnhand och försöker få tidningen in i samma fåra som alla andra kvinnomagasin.

På det privata planet får Jill problem med relationen till sin bästa vän, dessutom försöker hon och hennes man desperat att få barn med hjälp av IVF.

Det som känns annorlunda och roligt med den här boken är att det är 70% karriär och jobb, 20% vänskap och 10% kärlek – inget vanligt recept i chicklitböcker. Språket är helt ok, inget man hänger upp sig eller stör sig på, men heller inget speciellt roligt eller upplyftande. Men det märks att författaren kan magasinsvärlden, och hennes tankar kring chefsskap och redaktionellt innehåll var faktiskt riktigt inspirerande.

Mäh!

2008-12-26T11:50:00.000-08:00

Via bokmania hittade jag Malin Ullgrens text på dn.se, om att kultursidorna bör sluta smöra för underhållningslitteraturen. Och eftersom detta är Chicklitbloggen, så förstår ni att jag har en annan åsikt. Ullgren skriver:

"För man läser ju inte underhållningslitteratur för att den har avgörande estetiska och politiska värden, utan för att det är en litteratur som är bra för att göra reklam för sig, och för att den i bästa fall är just underhållande. Det är skillnad på folkförakt och ärlighet. Jag tycker inte att jag som kritiker över huvud taget har något att göra i den blott och bart kommersiella litteraturens näringskedja."

Vilken ultrasnobbig attityd! Och nej, jag tycker inte att Liza Marklund ska få nobelpriset, men jag tycker att underhållning ska få vara underhållande utan att skämmas.

Jag läser gärna böcker som ger mig insikter, som får mig att växa, som lär mig något om människors inre eller yttre liv. Men jag tror aldrig att jag sagt till mig själv när jag adlibrisshoppat: "Jag tror jag klickar hem den här boken, den verkar ha avgörande estetiska och politiska värden."

Jag har heller aldrig tänkt "Den här boken är bra på att göra reklam för sig, den tar jag." Ullgren är SÅ ute och cyklar när hon går på om kommersiella böcker hit och dit. Om det är så fruktansvärt fult att sälja böcker, så förstår jag inte hur våra bokförlag ska kunna finnas kvar?

Nej, jag VÄGRAR att idiotförklaras för att jag vill bli underhållen! Jag gillar att lämna den grå vardagen och förflytta mig till London eller New York, glida runt bland glammiga Manolos eller tjusiga gods. So sue me!

Mitt enda krav – som jag inte kompromissar med – är att det ska vara välskrivet. Språklig stringens, elegans och humor. Då kan Malin Ullgren få ha sina politiska värden för sig själv.

Framgångsrecept 1A: Kopiera Austen

2008-12-26T06:15:00.000-08:00

Chick-littens drottning är Marian Keyes, det kan väl alla vara överens om? Hon spelar i en alldeles egen liga. Men Irland har fler begåvade författare i genren, exempelvis Claudia Carroll.

Carroll har tidigare varit skådespelerska – hade bl a en roll som ärkebitch i en irländsk tv-såpa – men är nu författare på heltid. Hon har skrivit fem böcker: He loves me not... he loves me, The last of the great romantics, Remind me again why I need a man, I never fancied him anyway, och Do you want to know a secret?.

Den första, He loves me not... he loves me är en rätt galen historia, med ett gäng udda karaktärer och en förnuftig hjältinna i mitten. En total rip-off på Jane Austen förstås. Hör på det här:

Portia Davenport, klok och förnuftig, men bara lagom vacker (= varenda Austen-hjältinna i stort sett) bor på ett gods som håller på att falla i bitar eftersom pappan rumlat bort pengarna (=Walter Elliot i Persuasion).

Mamman är en galen bohem, och lillasystern Daisy är vacker men helt ostyrig (= Lydia i Pride and Prejudice, eller Marianne Dashwood i Sense and sensibility). Familjens vän, advokaten Steve Sullivan är förälskad i Daisy, trots att han är mycket äldre (= överste Brandon i S & S).

Sen dyker då Mr Darcy upp i form av Andrew, rik investment banker, komplett med elak mor och gräslig men vacker ex-flickvän, som båda känns igen från olika Austen-dramer.

Visst, jag medger gärna att flera av karaktärerna är arketyper som dyker upp överallt i sagor och berättelser, men Austens ande svävar definitivt över den här romanen. Även om denna inte är lika sofistikerad och välskriven... men den har istället en irländsk saftighet och humor som gör den klart läsvärd.

Varför en chick-lit-blogg?

2008-12-16T13:54:00.000-08:00

Hånad, bespottad, och i alla kulturella sammanhang negligerad - någon måste försvara chick-litromanerna! Jag kan ta på mig att göra det.

Varför? Därför att jag älskar att läsa bra böcker. Och bra böcker finns inom alla genrer, liksom dåliga böcker. Jag ställer helt enkelt inte upp på att en hel genre sågas som chick-litten gör, bara för att det rör sig om underhållning. Sågningarna görs ofta av samma personer som gärna ser allt från Friends till Bonde söker fru på tv. På tv är det okej med underhållning, eller?

Men när det gäller litteratuuuuur så måste det vara så himla highbrow, intellektuellt och nobelprisdoftande. Jag köper inte det. Chic-lit kan vara så himla njutbar om den är välskriven, rolig och smart. På samma sätt som "finare" litteratur ibland kan vara pretto, navelskådande och långtråkig.

Så kom ut ur den litterära garderoben och välkommen in på Chick-lit-bloggen!