Calliope tipsade för ett tag sen om Alexandra Potters Who's that girl, som hade gett henne mycket. Jag var inte sen att klicka hem den, men ack vilken besvikelse!
Boken handlar om Charlotte Merriweather, som är boss på sin egna lilla PR-firma. Hon jobbar som en galning, är superperfektionist, har aldrig tid att umgås med sina vänner, har stresseksem och går upp klockan astidigt för att träna med en personlig tränare. Okej, vi fattar.
Sen inträffar det märkliga att Charlotte får syn på en ung tjej i en gammal folkvagnsbubbla, som precis liknar den bil hon själv hade när hon var ung och ny i storstan. Och tjejen liknar också henne! Precis här fattar man som läsare att Charlotte kommer att träffa sig själv i tidigare version, lära sig något av henne och bli en lyckligare/mer avslappnad människa. Men tror ni att författaren respekterar att vi förstått?
Nehej, för här ska malas på, sida efter sida, om hur C inte tror sina ögon, hon måste drömma, hon stressar vidare med sitt jobb blah blah blah... Sånt magnifikt slöseri med tid och trycksvärta.
Man kan inte förutsätta att läsaren är korkad. Att vi inte förstår. Att man måste förklara allt, skriva oss på näsan, och för säkerhets skull ta allt en gång till. Det håller inte.
Jag satt och muttrade länge och väl "get on with it already", men när jag hunnit till sidan 126 utan att något mer hänt än det som baksidestexten anger så lade jag ner boken. Livet är för kort, och amazon.co.uk för stort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar