Okej, jag hoppar över långrandiga förklaringar till varför jag inte bloggat sedan i mars (!), och kör i stället på.
I augusti klickade jag hem den senaste Adele Parks: Love lies. Parks är en rätt ojämn författare, men hon har haft sina briljanta stunder. Minns t ex hennes debut Playing Away, om Connie som faller pladask för John, fastän hon har fina maken Luke därhemma (varför heter den rätte killen alltid Luke? Är det coolt och snällt samtidigt?). Parks styrka ligger ofta i hur hon beskriver förbjudna känslor, otrohet – och faktiskt ångande sex. Inte många som klarar just sex utan att det blir pinsamt eller trist.
I alla fall, Love lies. Inte en av hennes bästa. Men okej. Den handlar om Fern, som ska fylla trettio. Hon jobbar i en blomsteraffär, och bor ihop med sin kille Adam och bästisen Jess. Adam är en schysst kille, men samtidigt en slöfock som mest sitter och dricker bärs med polarna och slänger smutsiga strumpor omkring sig. Inför sin 30-årsdag hirrar Fern upp sig så till den milda grad att hon ger Adam ett ultimatum: antingen friar han på hennes födelsedag, eller så är det slut!
Han friar inte, utan istället får hon fribiljetter till Scottie Taylors konsert. Taylor är en superstar som känns modellerad på Robbie Williams, typ. Hon råkar hamna i hans loge, de blir kära, och han friar till Fern inför hela Wembleypubliken – och inför Adam...
Flera av de ingredienser som man förväntar sig och vill ha av chicklit finns med här: lyxiga miljöer, shopping, romantik, sex, viktiga livsval...
Sen finns också inslag som man förväntar sig, men inte vill ha, som förutsägbarheten. Hmmm, kommer Fern att stanna hos knarkande, opålitliga Scottie, eller kommer hon att inse att trygga, fina Adam är rätt för henne, hmmm? Dessutom hör Fern till de hjältinnor som är lite för mycket airheads för att man ska kunna identifiera sig med dem.
Betyget blir 3 ... ska vi säga Manolos för att glamma till det? Okej, 3 Manolos av 5 möjliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar