Svensk chicklit – en katastrof

Varför finns ingen svensk chicklit som är värd att läsas? Varför är allt så uselt som ges ut i genren här i landet? 

Jag har verkligen försökt ge dem en chans, Denise Rudberg, Kicki Norman, Elisabeth Andersson, och nu senast Kristina Thulin och Jenny Östergren. Men det är fanimej som förgjort. (okej, jag får plåga mig igenom Thulin & Östergren, så att jag kan skriva en mer specifik sågning så småningom).

Det skrivs klumpigt och tungfotat, eller tramsigt och mellanstadieaktigt. Det är ointressanta intriger – Denise Rudbergs specialare – och allmänt fånigt och pinsamt.

Kajsa Ingemarsson och Emma Hamberg tycker jag spelar i en annan liga, med helt okej språk, och i Ingemarssons fall till och med en viss tyngd ibland. Men det är ack så förglömligt och förutsägbart.

Kanske gör det sitt till att det känns lite töntigt med de svenska miljöerna också. När Kicki Norman placerar sina hjältinnor på Hotell Kung Carl så har ju det alls inte samma glamfaktor som t ex en Conranrestaurang i London eller en bar i NY. Sånt har större betydelse än man tror.

Londonfynd!

Jag har varit en usel bloggare, haft för mycket att göra. I eftermiddags kom jag hem från en tripp till London, chicklittens förlovade land. 

En sån enorm självbehärskning som jag utövade i olika boklådor – jag borde ha nobelpris! Anledningen var att vi reste med bara handbagage, så det fanns inte plats för böcker. Men jag slog i alla fall till på Catherine Alliotts senaste, The secret life of Evie Hamilton, och så kunde jag bara inte motstå de ljuvliga muggarna från Emma Bridgewater (såg dem först hos Vassa eggen).

Catherine Alliott började sin karriär med böcker om flamsiga Londontjejer à la Bridget Jones, och har – sen hon själv växt upp antar jag – så småningom börjat skriva mer om medelålders kvinnor med äktenskapstrubbel. Återkommer med läsrapport!

Ständigt dessa glassiga magasin

Har ni tänkt på att säkert 80% av alla chicklithjältinnor jobbar på modemagasin? Det är logiskt med tanke på att

1) jobba på ett glassigt magasin är för många en dröm. Man ser framför sig resor till modevisningar i Paris, glammiga fester, gratis kläder och smink och en allmänt glidaraktig tillvaro. Att spinna på folks drömmar funkar inte bara när det gäller drömmen om att finna sin egen Colin Firth, utan även när det gäller drömmen om den perfekta karriären.

2)magasinsvärlden tillhandahåller, förutom sin glassiga miljö, en hierarkisk värld som är lätt att fylla med stereotypa karaktärer. Hjältinnan och berättarjaget är nästan alltid redaktör – det visar att hon är en smart tjej, och en ordmänniska som vi läsare kan identifiera oss med. Sen finns den allsmäktiga och megabitchiga chefredaktören, de trådsmala och sura fashionistorna på modeavdelningen, formgivarna (de är neutrala, möjligen lite konstnärliga och bohemiska), och så de lägsta i hierarkin: assistenterna. 

3) många chicklitförfattare är journalister som tänkt "hur svårt kan det va?", och sen skrivit sin egen roman om kärlek och magasinsliv. De kan förstås den här miljön, och kan beskriva den på ett trovärdigt sätt. Ett exempel är svenska Kicki Norman, som är frilansjournalist och har jobbat på bl a Veckorevyn. Hennes chicklitdebut Väninnorna och Kung Carl utspelar sig förstås också i redaktionsmiljö.

Karriärinspiration

Det som ibland kan göra mig lite matt när det gäller chicklit är när den blir ensidigt fokuserad på romantik och jakten på Mr Right. Därför blir jag lycklig när jag hittar böcker om karriär och jobb, som Falling out of Fashion av Karen Yampolsky. Hos chicklitbooks.com kategoriseras den som Working girl lit. 

Huvudpersonen Jill White är chefredaktör för tidningen som bär hennes namn, och som gjort stor succé på marknaden med sitt originella tilltal och budskap om att kvinnor är bra som de är, utan att banta eller att försöka behaga männen. Nu har dock tidningen köpts upp av Nestrom media (liknar det Condé Nast möjligen?), och Jill får problem. VD:n visar sig vara en riktig bitch, som styr med järnhand och försöker få tidningen in i samma fåra som alla andra kvinnomagasin. 

På det privata planet får Jill problem med relationen till sin bästa vän, dessutom försöker hon och hennes man desperat att få barn med hjälp av IVF. 

Det som känns annorlunda och roligt med den här boken är att det är 70% karriär och jobb, 20% vänskap och 10% kärlek  – inget vanligt recept i chicklitböcker. Språket är helt ok, inget man hänger upp sig eller stör sig på, men heller inget speciellt roligt eller upplyftande. Men det märks att författaren kan magasinsvärlden, och hennes tankar kring chefsskap och redaktionellt innehåll var faktiskt riktigt inspirerande.