Trend: boktrailers

Såg den här på amazon. Känns som om chicklit lämpar sig extra bra för boktrailers, eftersom många av böckerna känns som skrivna för att bli chickflicks.

Rudberg och leverpastejen

"Hon var inte nämnvärt sugen på någon mat så hon placerade sig framför teven. Till sin stora glädje såg hon att det var ett dubbelavsnitt av Gilmore Girls. Skörden av sötsaker tog henne knappt en timme att förtära. Magen stod som en spärrballong när hon slött såg sig igenom tv-kvällen. Hon ringde flickorna för att säga god natt och Sebastian flikade stolt in att de hade lagat en trerättersmiddag till Bo och Per. Sebastians starkaste kort var just inte matlagning så hon förstod att det var en stor sak.

Matilde kände sig märkligt nog hungrig igen vid tiotiden och bredde två smörgåsar med leverpastej. Byxorna spände i linningen så hon lovade sig själv att ta en ordentlig promenad nästa dag."

En blogg? Nej.

En uppsats av en sjundeklassare? Nix

Det är ett utdrag ur boken "Matilde" av Denise Rudberg, antagen och publicerad av Sveriges största och mest anrika förlag, Albert Bonniers. Så kan det gå.

Man ska inte vara elak, jag vet det, men Rudberg är en kaxig, smart och cool tjej som jag tror tål det. Hon är faktiskt värd beundran: jag menar, tjejen kan inte skriva alls, men hon kan få till bestsellers i parti och minut! En bedrift.

Mitt främsta problem med Rudbergs böcker är det torra språket. Humor och värme saknas helt. Ett uttryck som "magen stod som en spärrballong" känns bara malplacerat i en text där huvudpersonen "förtär" en "godisskörd". Sen kommer de där fruktansvärt vardagliga leverpastejssmörgåsarna som kaka på tårtan. Nu undrar jag bara: vilken sida bredde hon leverpastejen på, om det var knäckemackor? Eller var det kanske surdegsbröd? Här famlar vi i mörkret.

Alla dessa detaljer, torrt uppradade och redovisade – hälften för igenkänning antar jag (pastejmackor) och hälften för glamour (amex-kort, Anna Sui-klänningar) – ger en pratig bloggstil, men på lillgammal svenska: "de mörka lockarna låg vackert bakåtkammade". 

"Låt bli att läsa Rudberg då", kanske ni tänker. Så gärna så, men det finns ju så sabla lite svensk chicklit! Ge mig något annat, ge mig något bra!

Slöfocken eller popstjärnan?

Okej, jag hoppar över långrandiga förklaringar till varför jag inte bloggat sedan i mars (!), och kör i stället på.

I augusti klickade jag hem den senaste Adele Parks: Love lies. Parks är en rätt ojämn författare, men hon har haft sina briljanta stunder. Minns t ex hennes debut Playing Away, om Connie som faller pladask för John, fastän hon har fina maken Luke därhemma (varför heter den rätte killen alltid Luke? Är det coolt och snällt samtidigt?). Parks styrka ligger ofta i hur hon beskriver förbjudna känslor, otrohet – och faktiskt ångande sex. Inte många som klarar just sex utan att det blir pinsamt eller trist.

I alla fall, Love lies. Inte en av hennes bästa. Men okej. Den handlar om Fern, som ska fylla trettio. Hon jobbar i en blomsteraffär, och bor ihop med sin kille Adam och bästisen Jess. Adam är en schysst kille, men samtidigt en slöfock som mest sitter och dricker bärs med polarna och slänger smutsiga strumpor omkring sig. Inför sin 30-årsdag hirrar Fern upp sig så till den milda grad att hon ger Adam ett ultimatum: antingen friar han på hennes födelsedag, eller så är det slut! 

Han friar inte, utan istället får hon fribiljetter till Scottie Taylors konsert. Taylor är en superstar som känns modellerad på Robbie Williams, typ. Hon råkar hamna i hans loge, de blir kära, och han friar till Fern inför hela Wembleypubliken – och inför Adam...

Flera av de ingredienser som man förväntar sig och vill ha av chicklit finns med här: lyxiga miljöer, shopping, romantik, sex, viktiga livsval...

Sen finns också inslag som man förväntar sig, men inte vill ha, som förutsägbarheten. Hmmm, kommer Fern att stanna hos knarkande, opålitliga Scottie, eller kommer hon att inse att trygga, fina Adam är rätt för henne, hmmm? Dessutom hör Fern till de hjältinnor som är lite för mycket airheads för att man ska kunna identifiera sig med dem. 

Betyget blir 3 ... ska vi säga Manolos för att glamma till det? Okej, 3 Manolos av 5 möjliga.

Potter slösar bort min tid!

Calliope tipsade för ett tag sen om Alexandra Potters Who's that girl, som hade gett henne mycket. Jag var inte sen att klicka hem den, men ack vilken besvikelse! 

Boken handlar om Charlotte Merriweather, som är boss på sin egna lilla PR-firma. Hon jobbar som en galning, är superperfektionist, har aldrig tid att umgås med sina vänner, har stresseksem och går upp klockan astidigt för att träna med en personlig tränare. Okej, vi fattar.

Sen inträffar det märkliga att Charlotte får syn på en ung tjej i en gammal folkvagnsbubbla, som precis liknar den bil hon själv hade när hon var ung och ny i storstan. Och tjejen liknar också henne! Precis här fattar man som läsare att Charlotte kommer att träffa sig själv i tidigare version, lära sig något av henne och bli en lyckligare/mer avslappnad människa. Men tror ni att författaren respekterar att vi förstått?

Nehej, för här ska malas på, sida efter sida, om hur C inte tror sina ögon, hon måste drömma, hon stressar vidare med sitt jobb blah blah blah...  Sånt magnifikt slöseri med tid och trycksvärta. 

Man kan inte förutsätta att läsaren är korkad. Att vi inte förstår. Att man måste förklara allt, skriva oss på näsan, och för säkerhets skull ta allt en gång till. Det håller inte.

Jag satt och muttrade länge och väl "get on with it already", men när jag hunnit till sidan 126 utan att något mer hänt än det som baksidestexten anger så lade jag ner boken. Livet är för kort, och amazon.co.uk för stort.   

Chicklit som vetenskap

På Växjö universitet heter en av sommarkurserna Chick-lit, (7,5 p), och här beskrivs det som "litteratur som beskriver den moderna kvinnans liv utifrån vardagens problem och glädjeämnen".

Jag har självklart anmält mig, och om jag får en plats ser jag fram emot att få byta ut min nuvarande litteraturlista med Goethe och Voltaire mot Marian Keyes och Jane Green...

Svensk chicklit – en katastrof

Varför finns ingen svensk chicklit som är värd att läsas? Varför är allt så uselt som ges ut i genren här i landet? 

Jag har verkligen försökt ge dem en chans, Denise Rudberg, Kicki Norman, Elisabeth Andersson, och nu senast Kristina Thulin och Jenny Östergren. Men det är fanimej som förgjort. (okej, jag får plåga mig igenom Thulin & Östergren, så att jag kan skriva en mer specifik sågning så småningom).

Det skrivs klumpigt och tungfotat, eller tramsigt och mellanstadieaktigt. Det är ointressanta intriger – Denise Rudbergs specialare – och allmänt fånigt och pinsamt.

Kajsa Ingemarsson och Emma Hamberg tycker jag spelar i en annan liga, med helt okej språk, och i Ingemarssons fall till och med en viss tyngd ibland. Men det är ack så förglömligt och förutsägbart.

Kanske gör det sitt till att det känns lite töntigt med de svenska miljöerna också. När Kicki Norman placerar sina hjältinnor på Hotell Kung Carl så har ju det alls inte samma glamfaktor som t ex en Conranrestaurang i London eller en bar i NY. Sånt har större betydelse än man tror.

Londonfynd!

Jag har varit en usel bloggare, haft för mycket att göra. I eftermiddags kom jag hem från en tripp till London, chicklittens förlovade land. 

En sån enorm självbehärskning som jag utövade i olika boklådor – jag borde ha nobelpris! Anledningen var att vi reste med bara handbagage, så det fanns inte plats för böcker. Men jag slog i alla fall till på Catherine Alliotts senaste, The secret life of Evie Hamilton, och så kunde jag bara inte motstå de ljuvliga muggarna från Emma Bridgewater (såg dem först hos Vassa eggen).

Catherine Alliott började sin karriär med böcker om flamsiga Londontjejer à la Bridget Jones, och har – sen hon själv växt upp antar jag – så småningom börjat skriva mer om medelålders kvinnor med äktenskapstrubbel. Återkommer med läsrapport!